Utmana dig själv och led dina barn åt samma håll.

IMG_0084.JPG

Alla sporter är bättre än inga sporter, typ. En sak jag verkligen har fått smaka på är vad som händer när din tränare blir en slags idol och någon du ser upp till. Det är denna faktorn som fick mig att fastna och under några år av min ungdom vilja bli bäst i världen på thaiboxning. Detta är en sak som gör att även dåliga sporter kan bli otroligt grymma just på grund av rätt ledare.


Thaiboxningen är allt annat än en dålig sport men det är viktigt att upplysa hur sjukt stort inflytande en eller flera bra människor kan ha på dig som ungdom. Kamratskapen i en kampsport är också något speciellt, jag har sett dem flesta av mina träningskompisar ligga skadade, jag såg folk agera utifrån känslor och ibland fick man till och med stå på fel sida av ilskan, men det är lugnt för alla i rummet har vart tvungna att fightas under press och i stress. Vi förlorade matcher och såklart vann matcher tillsammans, jag såg kompisen tuppa av efter att ha fått en spark i huvudet men ändå var man kapabel till att göra sig redo att gå upp och fightas om 40 minuter. Att gå igenom emotionella toppar och dalar med varandra är otrolig häftigt såhär i efterhand.



Jag minns när jag för första gången skulle testa thaiboxning, jag hade då tränat en hel del judo, lite taekwondo samt varit i kuddslagsmål med brorsan så jag visste ju vad lite fighting var. Judon med sina kasst och strypningar & taekwondon med sina petsparkar och sin obefintliga ”guard” var roligt och så, men det kändes aldrig på riktigt. Judon har all min respekt för jag kan på riktigt fortfarande säga att balansen som byggdes upp där appliceras fortfarande på mycket i mitt liv. Judon har också en extremt bra ego upplösande effekt på grund av att du likt dem flesta kampsporterna får se dig besegrad om och om igen. När någon försöker förflytta dig och med hjälp av personens kraft och inbalans kunna vända på situationen till att personen som försökt fälla dig själv ramlar omkull, Det är något som sitter i ryggmärgen ifrån judon och finslipades på thaiboxningen. Däremot taekwondon kände jag aldrig särskiljt mycket för, jag kom ihåg att tränaren hade några svärd på väggen och det tyckte jag var väldigt häftigt. Men att visa upp sin styrka igenom att klyva en träbit vet jag inte om jag var så förtjust i, lite häftigt men en bräda kommer väl aldrig försöka slå tillbaka tror jag att jag tänkte eller så är det så jag tänker nu. Jag vill i alla fall inte minnas att någon av tränarna var jätte karismatisk och det var nog aldrig superlätt att åka till någon av dessa träningarna för mig.


Hur som helst tror jag att vi gick på vartenda pass, morgonpass som kvällspass och jag har inte känt den driven för något innan och inte heller efter. Absolut finns det driv i andra saker men det där var något speciellt. Jag hade inte ens körkort och mamma fick skjutsa mig till morgonträningarna om inte brorsan kunde, det var dödsallvar för mig. Man kan tro att dödsallvaret kom ifrån att fighting var det bästa jag viste men det sjuka var att det var inte nödvändigt vis fightingen i sig som var drivet, Det var att slita röven av sig på träningar, att få detta bekräftat av tränarna och ord som att du utvecklas gav mig en sån sjuk extra glöd. Jag tror att den glöden föddes i att jag ville vara bäst på något häftigt och få uppskattning för det. Det kanske låter patetiskt att hålla på med sporten så länge även om man i grunden inte gillar att fightas men det är känslan att ta sig igenom något jävligt tufft som en lång träningsperiod, sen kommer matchdagen och då vill man både döda och dö själv, man kan bli väldigt schizo på matchdagen, sen vinner man den där jävla matchen och inser att man tagit sig igenom ett helvete i sitt egna huvud och det är där du upptäcker att disciplin kan förgylla ditt liv.


Alla våra tränare var helt episka, vartenda en var som någon slags gud för oss. Jag har aldrig haft problem med att prata med vuxna människor men hur intressant är gemene vuxen, när man är 16 år liksom. Tränarna på HMT var allt annat än ointressanta, och detta är förmodligen receptet för att bygga upp en av Sveriges mest framgångsrika Thaiboxnings klubb. Detta i kombination med att dem själva hade glöd och passion.


Kampsport var fortfarande lite utav en tabu när vi började med det har jag för mig. Det fanns en del skumma typer men det kändes alltid bra att vara i den där träningslokalen. Man förstod rätt snabbt att kampsport inte handlade om kriminalitet och kukmätning. Däremot, skulle du gå in med den inställningen så skulle du blivit nedplockad på jorden väldigt snabbt. Egon brukar plockas ner rätt snabbt i en miljö som denna och det är en stor del av vad denna texten ska upplysa.


Många saker är farligt för oss människor att ha för mycket av, ego är en av dem. Ett opolerat ego i en människa utan självdistans kan ställa till med stora problem. Att bli nedplockad på jorden kan vara det mest konstruktiva du kan utsättas för, inte förens du kommit ner och reflekterat över det har du vunnit på det. Här spelar kampsport en stor roll. Det spelar ingen roll vem du tror att du är, att på en daglig basis få din mandom räckt till dig och få smaka på vad en fysisk förlust betyder kommer få dig att inspektera nya rum i dig själv. Att inte stirra blint på dina styrkor men snarare utforska dina svagheter är något vartenda människa borde göra. Att blanda fysisk kontakt med så många aspekter som möjligt pluss att förlust resulterar i att du får jävligt ont, där har du något som bygger karaktär, kräver otroligt fokus och en slags självinsikt att behärska dig.


Hur reagerar jag i en situation där livet sätts på spel, krymper jag eller reser jag mig upp? Vad händer när jag är så trött att jag knappt orkar röra mina armar, flyr jag eller slåss jag?


Detta är frågor alla vuxna människor bör ha fått besvarade, det behöver inte vara så dramatiskt att det sker i ett slagsmål men med kontrollerade träningsformer med fokus på låg skaderisk kan man accelerera detta och det går sedan att applicera på alla olika delar av livet. Har man bevisat för sig själv vad som händer när man sätts på extrema tester så har man en slags mentalitet med sig resten av livet som kan ta en väldigt långt. Sporten behöver nödvändigtvis inte ens vara en kampsport med fokus på hjärnskador, det väsentliga är att vinst och ibland uppgivenhet ska vara närvarande. Utkomsten ska genereras helt och hållet utifrån din kapacitet att hantera motgång i sekunden den uppstår, att inte krypa ihop till en boll men istället brösta upp och lösa problemet.


Såklart går detta att uppnå på tusen olika sett, men att ge ett barn förmågan att inse risker, behärska sig i olika situationer, att få självförtroendet och vetskapen att man kan hantera en våldsam konflikt om det någonsin behövs och bara veta riskerna som kommer med våld kommer få ditt barn att tänka tre gånger innan något händer på riktigt.


Det handlar inte om att din unge ska kunna gå ut och göra åverkan utan att steppa runt problemet och alltid ha vetskapen att situationen kan hanteras. Men som nämnt tidigare, håll koll på tränaren. Släpp inte iväg ditt barn med vilken galning som helst, gör din research och sätt ditt barn i rätt händer för att få rätt resultat.


Sista punkten är till föräldrar och den lyder såhär: Du ska inte se ditt barns tid på träningen som någon slags helig fritid. Jag skulle kunna argumentera med mig själv här och säga låt barnet lösa träningen på egen hand för personlig utveckling. Det stämmer helt och hållet, men var säker på att dem är på rätt ställe och lär sig rätt saker.

Daniel GustafssonComment